i-adj. böjs före “desu”.

Q: Hur blir det utan “desu”?
A: Det blir “casual style” som används mellan nära folk.

Varför i-adj. böjs före “desu” hade något att göra med artig vs. icke-artig aspekter på japanska.

Jag grävde även i mina mina gamla föreläsningsanteckningar på universitetet för länge sedan och upptäckte som nedan.

[i-adj./atsui] desu * Detta användes inte förut. 

Nu har jag blivit bekräftad efter en veckas undersökning med olika resurser. Ärligt sagt kommer jag ihåg nu eller hade glömt bort helt att jag kändes konstig när jag startade min karriär som lärare i japanska som främmande språk i Japan och undervisade “[i-adj.]+desu” för första gången*.

* Som sagt undervisade vi nekande på lite annorlunda sätt. Vanligtvis låter de nedan artigare än “atsukunai desu/atsukunakatta desu”.

Varför är det???

1. Det är helt OK att säga utan “desu”.

• atsui
• atsukunai
• atsukatta
• atsukunakatta

Så länge man talar till ngn nära som kompis eller familjemedlem.

2. Hur sa japanerna när de talade med ngn som inte är nära?

A2-a: t.ex. Atsui desu-ne.

Till ngn som är överlägsen mest före andra världskriget (- 1945).

A2-b: O-atsū gozaimasu.

Saken är, som jag brukar säga, undviker japanerna att låta bestämd, t.ex. “ne” i slutet i undervisning. Vi lägger till olika ändelser efter i-adj. eller uttrycker sig på helt annorlunda sätt.

Ono (1999) skrev att “[icke-substantiv]+desu” var ovanlig tills början av Showa eran (1926- 1989). “[i-adj.]+desu” kommer ursprungligen från västra Japan och spreds till östra Japan.

Faktiskt var det efter andra världskriget, 1954 när “[i-adj.]+desu” offentligt blev godkänd av Japans Agency for Cultural Affairs. “desu” låter neutralt jämfört med “~u gozaimasu” och passade bra med “desu-masu style”.

Referens
Ono, S. (1999) Nihongo Renshucho (pp.175- 177), Tokyo, Japan: Iwanami Shoten